Owesson: "Jag stänger aldrig några dörrar för TAIF i framtiden"

17 mars 2020 16:20
Lars Nilsson / Frilansfotograferna
Eva-Lena Ramberg / Frilansfotograferna
Eva-Lena Ramberg / Frilansfotograferna
Eva-Lena Ramberg / Frilansfotograferna
Oliver Szabo / Frilansfotograferna
Lars Nilsson / Frilansfotograferna
Lars Nilsson / Frilansfotograferna
Lars Nilsson / Frilansfotograferna

Som junior på hockeygymnasiet i Tingsryd satte Filip Owesson upp tydliga mål som tagit honom dit han är idag. Nu har han tagit beslutet om att lämna TAIF för att testa något annat.


Filip Owesson är uppvuxen i Tingsryd och har varit i sin moderklubb sedan barnsben. Filip har spelat hela nio säsonger i a-laget. Han har enbart tillhört sin moderklubb men har faktiskt spelat i andra färger, en gång.

-Jag har aldrig gjort en tränings- eller seriematch på det sättet i någon annan klubb. Någon gång under juniortiden åkte jag ner till Sölvesborg tillsammans med Jesper Olsson, en kompis från hockeygymnasiet i Tingsryd för att fira nyår. Sölvesborgs J20 skulle möta TV-pucken Blekinge och då behövde dem folk, så jag har faktiskt haft på mig Stingers-tröjan en gång.

Du spelade i J18 Utveckling under första året som junior?

-Ja, när jag var yngre tillhörde jag inte toppen i vårt lag och jag var ganska så säker på att jag inte skulle komma in på hockeygymnasiet, men det gjorde jag. Under juniortiden spelade jag första året enbart i J18 Utveckling. Där fick jag spela hur mycket som helst istället för att åka runt och sitta på bänken i J18 Elitlag. Jag tror det var riktigt bra för mig.

-J20 tiden gick det bättre, vi gick upp i J20 SuperElit vilket var nyttigt för mig. Vår årskull hade lite tur i oturen då föreningen gick upp i Allsvenskan, det gick inte som man tänkt sig och man hade satsat hårt. Det blev påtryckningar utifrån om att man borde satsa på sina egna och till säsongen efter var vi några som fick try-out kontrakt från juniorledet. Jag lyckades då ta en plats och sedan dess har jag spelat i a-laget.

”När man stod på läktaren och kollade som liten var ju målet och drömmen att man skulle få åka ut till introt. Det var ju det coolaste.”

Varför har det enbart varit TAIF för din del, tror du?

-Jag minns ett samtal från juniortiden jag hade med rektorn på hockeygym att man skulle sätta upp mål. Jag såg att jag inte skulle bli jättebra, men sedan hade man ju såklart drömmar. Genom att sätta upp realistiska mål och att kunna leva på hockeyn vore ju fantastiskt, tänkte jag.

-Det var sjukt kul när man väl kom in i a-laget och dessutom allsvenskan. De första två åren ville man bara spela i TAIF och med a-laget. Sedan åkte vi ur efter en kaossäsong och med facit i hand var väl den nedflyttningen det bästa som kunde hända föreningen. Där och då hade jag säkert kunnat gå till en annan allsvensk klubb men det kändes inte rätt, och det ångrar jag inte idag. Vi fick ihop ett bra gäng och lyckades ta oss tillbaka. När jag blev äldre insåg jag att det var på den nivån jag ville spela och i TAIF jag ville vara. I det skede skrev jag ett lite längre avtal.

Du nämner att det var bra för klubben att man åkte ur, vill du utveckla det?

-Det var en kraftfull satsning som inte lyckades och på något sätt märktes paniken som kom över det hela. För föreningens bästa var det på något sätt bra att börja om. All respekt till alla som jobbat i föreningen men det behövdes en nystart på något vis.

Man måste bli enormt rik på vänner genom hockeyn?

-Ja, dock är jag är lite dålig generellt på att hålla kontakten men det är fantastiskt vilket kontaktnät man får. Jag tror att även om man inte hörs på länge så vet man vart man har varandra när man väl ses.

Om vi pratar minnen och känslor, vill du lyfta något speciellt?

-Oj, det finns så mycket men positiva minnen som när vi gick upp och säsongerna i ettan, de var väldigt roliga. Givetvis finalåret när vi var nykomlingar och det skrevs om oss överallt. De två säsongerna när vi överlevde på bara några sekunder är ju häftiga minnen. Alla säsonger medför någonting och man får alltid ta lärdom. För mig är det positivt att man både har åkt ur och gått upp vilket jag anser ger bra erfarenheter att ta med till sin bank.

Vi pratar om två olika typer av känslor, inte sant?

-Jo men precis. De tidigare säsongerna jag nämnde firar man nästan som om man vunnit SM-guld medan man som i år helhetsmässigt gjorde en bra säsong och istället reagerade mer ”jaha, nu är det slut”.

Vad har du att säga om den här säsongen?

-Jag har själv haft två tyngre säsonger med skador och prestationer på isen. Inför den här säsongen var det väldigt ovist för min del. På något sätt var det lite som en nystart då Magnus Bogren kom in och man blev motiverad när det skedde nya saker i föreningen. Alla inblandade har gjort en väldigt bra säsong och personligt sätt får jag säga att jag är nöjd med min säsong även om jag känner att jag kan mer. Det bästa av allt är att jag har fått vara skadefri. Överlag har det verkligen varit jättekul i år.

”Föreningen har format mig till den person jag är idag”

Hur ser du på framtiden inom hockeyn?

-Jag har funderat fram och tillbaka om jag skulle vilja fortsätta spela kvar eller om jag ska testa något annat. Jag har vägt för- och nackdelar och till slut kände jag väl att det är dags att vidga vyerna. Sedan vart jag hamnar återstår att se. Jag stänger aldrig några dörrar för TAIF i framtiden oavsett vad det skulle innebära. Det är och kommer alltid vara föreningen närmast hjärtat.

Det blir inte KHK nu då?

-Haha nej, där säger jag nej rakt ut.

Vad vill du hälsa till alla där ute?

-Det finns många jag vill tacka genom åren. Jag vill tacka fansen som alltid är med oss. Det är fantastiskt hur en liten by sluter samman och kommer på matcherna oavsett om det går bra eller dåligt. Känslan har alltid varit att fansen ställer upp ännu mer i motgång vilket är få förunnat.

Vem ska nu ta över rollen och blocka alla skott på isen?

-Nu vet jag inte hur det ser ut med förlängningar till nästa säsong så jag kan inte uttala mig så mycket där haha, men det finns säkert någon som tar över den rollen. Men det är klart man ha täckt några skott genom åren. Det var lite så man tog sin roll när man kom in i a-laget. Man fick bygga på något man kände sig bra på och jag har aldrig varit någon playmaker på det sättet. Ganska tidigt i juniorerna så kände jag att powerplay är något jag också vill spela och tänkte ”vad ska jag göra för att få spela där? Framför mål är det inte så många som vill vara, så den platsen tar jag”.

-Det uppoffrande spelet kanske inte var lika populärt när vi var juniorer, då ville man dribbla och göra poäng. Jag valde någonstans att inrikta mig åt det hållet för att känna att jag kunde komma längre där igenom, istället för att stirra mig blind på att konkurrera genom flippmackor i powerplay. Jag valde att stå framför mål i powerplay, helt plötsligt hade jag kanske inte någon alls att konkurrera med, medan alla andra ville stå och styra ett powerplay. Jag tror att det är viktigt att acceptera sig själv som spelare.

Jag tänkte ”här är en öppen dörr, varför kan jag inte kliva in där?” Jag byggde mig en roll på det sättet. Det var ett aktivt val, det blev inte bara så utan jag mer valde en väg.

Du har varit målvakt i ung ålder också?

-Ja det har jag. Jag var målvakt när jag var liten fram till 11-12 års åldern. Jag valde till slut att bli utespelare för att man var tvungen att välja. Jag har aldrig varit speciellt skotträdd så det är såklart en fördel när man både ska stå i mål och täcka skott. Det kanske har att göra med min målvaktsbakgrund haha…

Vi är otroligt tacksamma och stolta över Filips prestationer både på- och utanför isen genom åren. Vi önskar honom stort lycka till framöver!